Vad är relevant?

Som Aftonbladets chefredaktör nämnde i intervjun med radioprogrammet Medierna (sändes den 31 januari 2009) ligger den informationen som mediebranschen väljer att inte rapportera om bara några musklick bort. Jag vet ju själv hur nyfikenheten kan ta överhanden när det med svarta bokstäver står på Aftonbladets etta att en av Sveriges mest folkkära komiker har åkt fast för sjöfylleri. (Det är inte bara intressant att se vem den kända personen är, det är också intressant att se om verkligen orden i rubriken "mest folkkära" har täckning.)

Men att informationen ligger några musklick bort har ju egentligen ingen betydelse för hur "seriös" media hanterar informationen. Skillnaden kanske främst är att det blir svårare för etablerad media att ta beslut, eftersom det nu är ett större antal personer som vet hur det ser ut bakom kulisserna.

Gällande namnpublicering tycker jag att det fungerar ganska bra som det är. Pressforskaren Stig Hadenius har uppfattningen att namnpublicering i högre grad ska användas och att detta kan skydda allmänheten (Svenska Dagbladet den 15 april 2008). I vissa fall, javisst. Men i många andra fall kommer resultatet att bli negativt, till exempel namnpublicering av en person som visar sig vara oskyldig, eller folk ute i landet som tar lagen i egna händer (något som också nämns i artikeln i SvD).

Självklart ska inte mediebranschen agera domstol eller döma någon, men med texten att "polisen är intresserad av att komma i kontakt med personen på bilden", då är jag positiv. I fall där tidningar och annan media kan underlätta för polisen tycker jag alltså att osäkra uppgifter ska publiceras. Till exempel TV3:s program Efterlyst har ju använt sig av denna metod länge. Med många uppklarade brott bakom sig.

Jag grundar bland annat tanken med att gå ut med en bild på en misstänkt på att jag själv, som oskyldig medborgare, inte hade haft något emot att ha varit med i bild i tidningen, med uppmaningen att polisen var intresserad av att prata med mig. Jag är gärna med på bild flera gånger om, om det kunde stoppa en "bussman" från att våldta kvinnor. "Bussmannen" kallades ju mannen som var misstänkt (och senare dömdes) för en rad överfall och våldtäkter i Karlstad. Länstidningarna valde i den situationen att publicera bild på den misstänkte. Helt rätt. Det var ju inte så, som man kan uppfatta det hela, att tidningarna på lösa grunder publicerade en bild på en misstänkt. Utan tidningarna agerade efter att polisen, som var säker på sin sak, gått ut med informationen att mannen på bilden låg bakom överfallen. Mannen var utpekad och polisen behövde hjälp. Dessutom inget konstaterande från tidningarnas sida.

Fallet med den mördade mannen i södra Sverige, som Medierna tog upp den 31 januari 2009, är dock svårare. Med tanke på spridningen i besluten på de olika tidningarna var det inte heller något enkelt beslut för proffsen.

Eftersom att åklagaren, enligt Sydsvenskan, avfärdade ryktena om att den extrema åsiktsbilden hade något med mordet att göra faller det sig ganska naturligt att inte skriva något som gör att läsaren leds åt det hållet.
Står det och väger är svaret enkelt, hellre fega ur än att publicera något man kommer att få ångra.