I The Elements of journalism staplar författarna Rosenstiel och Kovach tio element som kännetecknar en god journalistik. Fritt översatt skulle man kunna beskriva punkterna som följande: att hålla sig till sanningen, att första lojalitet är medborgarna, att verifiera, att vara fristående från det som bevakas, att agera självständig bevakare av makten, att ge ett forum för öppen kritik, att sträva efter att vara intressant och relevant, att låta nyheterna vara proportionerliga och överskådliga, att följa sitt samvete samt rättigheterna och skyldigheterna hos allmänheten.
På senare år har ju de sociala medierna tagit över allt mer. Bloggar, Facebook, Twitter och så vidare. Listan kan göras lång. Men hur står de i relation till traditionell media, så som till exempel tidningar?
För det första tycker jag att man som läsare bör ha klart för sig att de sociala medierna inte alltid ger sanningen. Att man som läsare är källkritiskt. Källkritisk har man alltid fått vara och man kommer alltid att få vara det, oavsett sociala medier eller inte. Går man tillbaka till de tio elementen tror jag att de flesta bloggar kommer att få underkänt, det vill säga att de inte kommer att klara av punkterna. Men jag tycker inte heller att bloggarna ska uppfylla ”kraven”. En blogg är inte det samma som en nyhetsartikel, trots att båda går att läsa på till exempel Aftonbladets hemsida. På samma sätt som inte en ledare eller krönika är objektiv, är inte heller en blogg det. Och det är läsarens uppgift att ha koll på att så är fallet.
Jag drar stora paralleller mellan bloggar och krönikor. Främst är det ju att både en blogg och en krönika har ett namn underst, att det är någon som tycker det som krönikan eller bloggen handlar om. Har en krönikör skrivit något på till exempel Aftonbladet vet jag som läsare att det är krönikörens version, inte den objektiva. Att på samma sätt ta detta ansvar när man läser sociala medier, att veta att det är blogginnehavarens åsikt som du läser och inte verkligheten, borde vara en självklarhet.
Att sociala medier har ökat så mycket på sistone tror jag beror mycket på snabbheten som internet ger oss. Det jag tänker på att det numera bara tar minuter, eller kanske rent av sekunder, innan en nyhet sprids. Vi behöver inte längre vänta på morgontidningen för att få reda på nyheten. Då faller det sig naturligt att man hellre läser om vad någon tycker om händelsen, i stället för att återigen få berättat för sig vad som har hänt.
Att de sociala medierna skulle på något sätt hota den traditionella journalistiken har jag mycket svårt att tro. Förklaringen finns redan i den första punkten.
”Journalism's first obligation is to the truth.”
Att just den här punkten ligger överst finns det en orsak till. Den är så klart en av de viktigaste. Ett problem är dock att det ibland kan vara svårt att veta vad som är sanningen. Att vinkla en artikel är reportens uppgift, men bara för att en reporter vinklar på ett speciellt sätt betyder det ju inte att den reportern har gjort ”rätt” val. Detta behandlar Rosenstiel och Kovachs bok. "Där är lätt att berätta att ett lag förlorade, men det finns hundra olika sätt att berätta varför laget förlorade." Detta faktum är inget nytt, men däremot kan jag gissa på att det numera är viktigare för en reporter att göra rätt från början, då det nu år 2011 är enkelt att kontrollera vilken bedömning andra journalister har gjort.
Att vissa sociala medier inte alltid redovisar sanningen tror jag inte kommer att påverka oss nyhetskonsumenter som vill åt sanningen nämnvärt. Inte till det negativa i alla fall. Snarare tvärt om. ”Propagandakanaler” har alltid funnits, skillnaden är att de har ändrat form och kanske är mer lättillgängliga.
Rättssäkerheten och integritetsskydd är dock något som jag tror kommer att påverkas av de sociala medierna. Egentligen har ju detta redan påverkats. Fast det känns inte som att det bara är de sociala mediernas ”fel” utan detta är ju en effekt av internet. Att vissa sidor på nätet till exempel namnger och visar bild på personer som är misstänkta för brott är ett problem som vi måste lära oss att hantera.
Som Tom Rosenstiel och Bill Kovach skriver så ska man som journalist i första hand se till medborgarnas intressen, att det är därför journalistiken finns till. Den goda journalistiken tror jag inte kommer ha några som helst problem att överleva. Nyhetskonsumenterna (medborgarna) vill ha relevanta och sanna nyheter som bevakar deras intressen, och för att läsarna ska få detta krävs det att det är ett seriöst företag som ligger i grunden.
Resultatet av osanna, eller för snedvinklade, nyheter tror jag blir att förtroende minskas, som i sin tur leder till att läsarantalet minskar. Och utan läsare, då blir det inga artiklar.
Ärlighet vara längst – även i framtiden.
onsdag 5 januari 2011
fredag 5 november 2010
Något alla borde unna sig
”Har du tröttnat på deckare och vill bekanta dig med verkligheten? Då ska du läsa Svensk maffia. En lysande skildring.”
Ovanstående meningar står på baksidan av Svensk maffia. Viggo Cavling från Resumé ligger bakom orden. Jag kan inte annat än att hålla med. Journalistik är inne och touchar skönlitteratur och resultatet blir en spännande och intressant bok. Det är som en artikel i DN, fast den tar inte slut. I alla fall inte till morgonkaffet.
Jag kallar boken för journalistik. Jag antar att innehållet är sant. Man känner sig lite som en detektiv. Som en polis. Som någon som vet lite för mycket. Boken är uppdelad i kapitel, där huvuddelen av kapitlen handlar om ett specifikt gäng, till exempel Hells Angels eller Bandidos.
När jag köpte boken trodde jag att den skulle vara mer skönlitterär än vad den är. Fakta staplas i stället på varandra i form av en berättelse. Olika personer har huvudrollen beroende på vilket kapitel man läser. Det är en dokumentär i bokform. Likt en Michael Moore-film, eller ett långt Uppdrag granskning, fast i pappersformat.
Jag skulle kalla Svensk maffia för litterär journalistik. Att kalla den journalistisk litteratur är kanske inte fel men litterär journalistik passar bättre. Varför man kan lägga till ordet litterär före journalistik, tycker jag främst hänger på sanningshalten och längden, det vill säga antal tecken. Den här boken skrevs inte över en eftermiddag utan det ligger många arbetstimmar bakom detta skickliga arbete. Lägg på erfarenheten och vi kommer genast upp många års arbete. Och det är nog det som är främst orsaken till att jag tror på det jag läser. Jag litar på vad författarna skriver.
Fördelarna med den är typen av bok är många. Främst är det ju att det får plats mycket mer information i en bok än vad det gör i en tidningsartikel. Bakgrunden är längre, samtalen är djupare och efterarbetet är noggrannare. Något som också är positivt är att boken har en annan form jämfört med vanlig skönlitteratur. En bokmal som plöjer deckare har redan läst om den påhittade polisen som löser mord. Här är i stället allt på riktigt. Upplägget ett annat.
Till det negativa hör att det kommer att bli svårt att locka läsare som inte är intresserade av det boken handlar om. Det är lättare att läsa en artikel som du egentligen inte är intresserad av i en morgontidning, jämfört med att läsa en bok som verkar ointressant. Är du inte intresserad kommer du inte att läsa.
Att det ska vara samma krav på källkritik, etik och sanning i en bok kontra en tidning tycker jag är en självklarhet. Står det att det är sanning, då ska det vara det. En verklig händelse, eller att det som skildras i boken är baserat på en verklig händelse två helt olika saker. Fråga Liza Marklund den frågan…
Det jag mest uppskattar med en sån här bok är modet hos författarna. Att riskera sina egna och sina familjemedlemmars liv, för det tycker jag att de gör. Jag hade till exempel inte ställt upp och skrivit om de kriminella gängen i Sverige. Och inte så många andra heller, eftersom att boken är nästintill unik i sitt slag i Sverige.
Likt en tidningsartikel finns det i den här boken bilder. Inte så många, men de finns ändå. Bilderna i boken är ett välkommet inslag. Den äckliga bilden på den bortslipade tatueringen till exempel. Väckarklockan om att det verkligen är på riktigt och inte på låtsas ringer för fullt.
Jag gillar new journalism och Tom Wolfe. Jag gillar berättandet och de detaljrika miljöbeskrivningarna. Trots att det inte är något nytt påfund känns det ändå lite modernt. Fakta ska vara sann, men behöver kanske inte framställas helt objektivt. Att man som läsare ska granska texten objektivt är för mig som läsare en självklarhet.
De djupare och längre texterna är en bra kontrast till de korta nyhetstexterna i tidningarna. New journalism är något som alla borde unna sig någon gång ibland.
Ovanstående meningar står på baksidan av Svensk maffia. Viggo Cavling från Resumé ligger bakom orden. Jag kan inte annat än att hålla med. Journalistik är inne och touchar skönlitteratur och resultatet blir en spännande och intressant bok. Det är som en artikel i DN, fast den tar inte slut. I alla fall inte till morgonkaffet.
Jag kallar boken för journalistik. Jag antar att innehållet är sant. Man känner sig lite som en detektiv. Som en polis. Som någon som vet lite för mycket. Boken är uppdelad i kapitel, där huvuddelen av kapitlen handlar om ett specifikt gäng, till exempel Hells Angels eller Bandidos.
När jag köpte boken trodde jag att den skulle vara mer skönlitterär än vad den är. Fakta staplas i stället på varandra i form av en berättelse. Olika personer har huvudrollen beroende på vilket kapitel man läser. Det är en dokumentär i bokform. Likt en Michael Moore-film, eller ett långt Uppdrag granskning, fast i pappersformat.
Jag skulle kalla Svensk maffia för litterär journalistik. Att kalla den journalistisk litteratur är kanske inte fel men litterär journalistik passar bättre. Varför man kan lägga till ordet litterär före journalistik, tycker jag främst hänger på sanningshalten och längden, det vill säga antal tecken. Den här boken skrevs inte över en eftermiddag utan det ligger många arbetstimmar bakom detta skickliga arbete. Lägg på erfarenheten och vi kommer genast upp många års arbete. Och det är nog det som är främst orsaken till att jag tror på det jag läser. Jag litar på vad författarna skriver.
Fördelarna med den är typen av bok är många. Främst är det ju att det får plats mycket mer information i en bok än vad det gör i en tidningsartikel. Bakgrunden är längre, samtalen är djupare och efterarbetet är noggrannare. Något som också är positivt är att boken har en annan form jämfört med vanlig skönlitteratur. En bokmal som plöjer deckare har redan läst om den påhittade polisen som löser mord. Här är i stället allt på riktigt. Upplägget ett annat.
Till det negativa hör att det kommer att bli svårt att locka läsare som inte är intresserade av det boken handlar om. Det är lättare att läsa en artikel som du egentligen inte är intresserad av i en morgontidning, jämfört med att läsa en bok som verkar ointressant. Är du inte intresserad kommer du inte att läsa.
Att det ska vara samma krav på källkritik, etik och sanning i en bok kontra en tidning tycker jag är en självklarhet. Står det att det är sanning, då ska det vara det. En verklig händelse, eller att det som skildras i boken är baserat på en verklig händelse två helt olika saker. Fråga Liza Marklund den frågan…
Det jag mest uppskattar med en sån här bok är modet hos författarna. Att riskera sina egna och sina familjemedlemmars liv, för det tycker jag att de gör. Jag hade till exempel inte ställt upp och skrivit om de kriminella gängen i Sverige. Och inte så många andra heller, eftersom att boken är nästintill unik i sitt slag i Sverige.
Likt en tidningsartikel finns det i den här boken bilder. Inte så många, men de finns ändå. Bilderna i boken är ett välkommet inslag. Den äckliga bilden på den bortslipade tatueringen till exempel. Väckarklockan om att det verkligen är på riktigt och inte på låtsas ringer för fullt.
Jag gillar new journalism och Tom Wolfe. Jag gillar berättandet och de detaljrika miljöbeskrivningarna. Trots att det inte är något nytt påfund känns det ändå lite modernt. Fakta ska vara sann, men behöver kanske inte framställas helt objektivt. Att man som läsare ska granska texten objektivt är för mig som läsare en självklarhet.
De djupare och längre texterna är en bra kontrast till de korta nyhetstexterna i tidningarna. New journalism är något som alla borde unna sig någon gång ibland.
söndag 3 oktober 2010
Vad är relevant?
Som Aftonbladets chefredaktör nämnde i intervjun med radioprogrammet Medierna (sändes den 31 januari 2009) ligger den informationen som mediebranschen väljer att inte rapportera om bara några musklick bort. Jag vet ju själv hur nyfikenheten kan ta överhanden när det med svarta bokstäver står på Aftonbladets etta att en av Sveriges mest folkkära komiker har åkt fast för sjöfylleri. (Det är inte bara intressant att se vem den kända personen är, det är också intressant att se om verkligen orden i rubriken "mest folkkära" har täckning.)
Men att informationen ligger några musklick bort har ju egentligen ingen betydelse för hur "seriös" media hanterar informationen. Skillnaden kanske främst är att det blir svårare för etablerad media att ta beslut, eftersom det nu är ett större antal personer som vet hur det ser ut bakom kulisserna.
Gällande namnpublicering tycker jag att det fungerar ganska bra som det är. Pressforskaren Stig Hadenius har uppfattningen att namnpublicering i högre grad ska användas och att detta kan skydda allmänheten (Svenska Dagbladet den 15 april 2008). I vissa fall, javisst. Men i många andra fall kommer resultatet att bli negativt, till exempel namnpublicering av en person som visar sig vara oskyldig, eller folk ute i landet som tar lagen i egna händer (något som också nämns i artikeln i SvD).
Självklart ska inte mediebranschen agera domstol eller döma någon, men med texten att "polisen är intresserad av att komma i kontakt med personen på bilden", då är jag positiv. I fall där tidningar och annan media kan underlätta för polisen tycker jag alltså att osäkra uppgifter ska publiceras. Till exempel TV3:s program Efterlyst har ju använt sig av denna metod länge. Med många uppklarade brott bakom sig.
Jag grundar bland annat tanken med att gå ut med en bild på en misstänkt på att jag själv, som oskyldig medborgare, inte hade haft något emot att ha varit med i bild i tidningen, med uppmaningen att polisen var intresserad av att prata med mig. Jag är gärna med på bild flera gånger om, om det kunde stoppa en "bussman" från att våldta kvinnor. "Bussmannen" kallades ju mannen som var misstänkt (och senare dömdes) för en rad överfall och våldtäkter i Karlstad. Länstidningarna valde i den situationen att publicera bild på den misstänkte. Helt rätt. Det var ju inte så, som man kan uppfatta det hela, att tidningarna på lösa grunder publicerade en bild på en misstänkt. Utan tidningarna agerade efter att polisen, som var säker på sin sak, gått ut med informationen att mannen på bilden låg bakom överfallen. Mannen var utpekad och polisen behövde hjälp. Dessutom inget konstaterande från tidningarnas sida.
Fallet med den mördade mannen i södra Sverige, som Medierna tog upp den 31 januari 2009, är dock svårare. Med tanke på spridningen i besluten på de olika tidningarna var det inte heller något enkelt beslut för proffsen.
Eftersom att åklagaren, enligt Sydsvenskan, avfärdade ryktena om att den extrema åsiktsbilden hade något med mordet att göra faller det sig ganska naturligt att inte skriva något som gör att läsaren leds åt det hållet.
Står det och väger är svaret enkelt, hellre fega ur än att publicera något man kommer att få ångra.
Men att informationen ligger några musklick bort har ju egentligen ingen betydelse för hur "seriös" media hanterar informationen. Skillnaden kanske främst är att det blir svårare för etablerad media att ta beslut, eftersom det nu är ett större antal personer som vet hur det ser ut bakom kulisserna.
Gällande namnpublicering tycker jag att det fungerar ganska bra som det är. Pressforskaren Stig Hadenius har uppfattningen att namnpublicering i högre grad ska användas och att detta kan skydda allmänheten (Svenska Dagbladet den 15 april 2008). I vissa fall, javisst. Men i många andra fall kommer resultatet att bli negativt, till exempel namnpublicering av en person som visar sig vara oskyldig, eller folk ute i landet som tar lagen i egna händer (något som också nämns i artikeln i SvD).
Självklart ska inte mediebranschen agera domstol eller döma någon, men med texten att "polisen är intresserad av att komma i kontakt med personen på bilden", då är jag positiv. I fall där tidningar och annan media kan underlätta för polisen tycker jag alltså att osäkra uppgifter ska publiceras. Till exempel TV3:s program Efterlyst har ju använt sig av denna metod länge. Med många uppklarade brott bakom sig.
Jag grundar bland annat tanken med att gå ut med en bild på en misstänkt på att jag själv, som oskyldig medborgare, inte hade haft något emot att ha varit med i bild i tidningen, med uppmaningen att polisen var intresserad av att prata med mig. Jag är gärna med på bild flera gånger om, om det kunde stoppa en "bussman" från att våldta kvinnor. "Bussmannen" kallades ju mannen som var misstänkt (och senare dömdes) för en rad överfall och våldtäkter i Karlstad. Länstidningarna valde i den situationen att publicera bild på den misstänkte. Helt rätt. Det var ju inte så, som man kan uppfatta det hela, att tidningarna på lösa grunder publicerade en bild på en misstänkt. Utan tidningarna agerade efter att polisen, som var säker på sin sak, gått ut med informationen att mannen på bilden låg bakom överfallen. Mannen var utpekad och polisen behövde hjälp. Dessutom inget konstaterande från tidningarnas sida.
Fallet med den mördade mannen i södra Sverige, som Medierna tog upp den 31 januari 2009, är dock svårare. Med tanke på spridningen i besluten på de olika tidningarna var det inte heller något enkelt beslut för proffsen.
Eftersom att åklagaren, enligt Sydsvenskan, avfärdade ryktena om att den extrema åsiktsbilden hade något med mordet att göra faller det sig ganska naturligt att inte skriva något som gör att läsaren leds åt det hållet.
Står det och väger är svaret enkelt, hellre fega ur än att publicera något man kommer att få ångra.
fredag 17 september 2010
Myran och elefanten
Telia, ett storföretag, har lurat en stackars kund i Kil.
Enligt Bengt Johanssons studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner är hela 84 procent av journalistkåren ense om att det är viktigt att händelsen intresserar många personer.
Det här är ett exempel på en sådan nyhet, tycker jag. Varför?
Jo, främst genom Telia. Telejätten gissar jag att en klar majoritet av den svenska befolkningen är bekant med. Igenkännarfaktorn är alltså hög. Både ungdomar och pensionärer vet vad det är för företag. Det är inte en slump att Telia är med som ett av rubrikorden. (Det är inte heller en slump att Telia ändrar sig när media trycker på och vill ha svar. Vem vill ha dålig publicitet?)
Men det finns också fler punkter som gör att denna nyhet får en helsida i papperstidningen.
Lägg till en nolla, och då hade även rikspressen nappat.
Enligt Bengt Johanssons studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner är hela 84 procent av journalistkåren ense om att det är viktigt att händelsen intresserar många personer.
Det här är ett exempel på en sådan nyhet, tycker jag. Varför?
Jo, främst genom Telia. Telejätten gissar jag att en klar majoritet av den svenska befolkningen är bekant med. Igenkännarfaktorn är alltså hög. Både ungdomar och pensionärer vet vad det är för företag. Det är inte en slump att Telia är med som ett av rubrikorden. (Det är inte heller en slump att Telia ändrar sig när media trycker på och vill ha svar. Vem vill ha dålig publicitet?)
Men det finns också fler punkter som gör att denna nyhet får en helsida i papperstidningen.
- Lokalt. Det som har hänt har hänt i Kil (inom NWT:s täckningsområde). Läser man en dagstidning, oavsett vilken, vill man läsa om det som händer i närheten av där man är.
- Den är aktuell. Det som har skett har skett nu.
- Den väcker känslor. Medkänsla och sympati. Lika lätt att tycka synd om Jan Nilsson som att tycka synd om en myra som brottas mot en elefant.
Lägg till en nolla, och då hade även rikspressen nappat.
torsdag 16 september 2010
Lösnummer går före nyhetsvärdering
”Chocksiffror i natt för Reinfeldt” gick det att läsa på förstasidan på Expressens papperstidning under torsdagen.
”Nu skiljer det bara 2,1 procentenheter mellan blocken”, står det vidare.
Tidningen hänvisar till en undersökning gjort av Novus group. Beställare är de rödgröna.
Att ingen varningsklocka ringde hos nån nyhetschef på Expressen. För det första är opinionsmätningen gjord på uppdrag av ena parten i valet, för det andra är det en opinionsmätning som visar ett resultat som skiljer sig markant från andra, välkända instituts resultat.
Undrar om tidningen tittade något på punkten 1A, punkten om källkritik.
En känsla att något kan vara skumt borde ha trätt fram nånstans.
Eller var det så att den där känslan att nåt kan vara skumt fanns hos nyhetscheferna? Men att de ändå valde att köra.
Jag tror att varningsklockorna ringde.
Jag tror att Expressen mycket väl var medveten om bristerna i denna ”nyhet”.
Jag tror att de som bestämmer på Expressen tänkte att ”vi kör ändå, för vi kan alltid skylla på Novus. Felet ligger inte hos oss”.
Kallduschen kom dagen efter. När tidningen i tidningsställen stoltserade med en ny ”nyhet” i valslutspurten skickade Novus group ut ett pressmeddelande där man tog avstod från undersökningen.
”Som läsare kan man uppfatta att det handlar om en väljarbarometer. Detta är felaktigt”, står det bland annat i pressmeddelandet.
Stackars Expressen. I alla fall ut ett journalistiskt perspektiv.
För lösnummer, det sålde tidningen ändå.
”Nu skiljer det bara 2,1 procentenheter mellan blocken”, står det vidare.
Tidningen hänvisar till en undersökning gjort av Novus group. Beställare är de rödgröna.
Att ingen varningsklocka ringde hos nån nyhetschef på Expressen. För det första är opinionsmätningen gjord på uppdrag av ena parten i valet, för det andra är det en opinionsmätning som visar ett resultat som skiljer sig markant från andra, välkända instituts resultat.
Undrar om tidningen tittade något på punkten 1A, punkten om källkritik.
En känsla att något kan vara skumt borde ha trätt fram nånstans.
Eller var det så att den där känslan att nåt kan vara skumt fanns hos nyhetscheferna? Men att de ändå valde att köra.
Jag tror att varningsklockorna ringde.
Jag tror att Expressen mycket väl var medveten om bristerna i denna ”nyhet”.
Jag tror att de som bestämmer på Expressen tänkte att ”vi kör ändå, för vi kan alltid skylla på Novus. Felet ligger inte hos oss”.
Kallduschen kom dagen efter. När tidningen i tidningsställen stoltserade med en ny ”nyhet” i valslutspurten skickade Novus group ut ett pressmeddelande där man tog avstod från undersökningen.
”Som läsare kan man uppfatta att det handlar om en väljarbarometer. Detta är felaktigt”, står det bland annat i pressmeddelandet.
Stackars Expressen. I alla fall ut ett journalistiskt perspektiv.
För lösnummer, det sålde tidningen ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)