Något alla borde unna sig

”Har du tröttnat på deckare och vill bekanta dig med verkligheten? Då ska du läsa Svensk maffia. En lysande skildring.”

Ovanstående meningar står på baksidan av Svensk maffia. Viggo Cavling från Resumé ligger bakom orden. Jag kan inte annat än att hålla med. Journalistik är inne och touchar skönlitteratur och resultatet blir en spännande och intressant bok. Det är som en artikel i DN, fast den tar inte slut. I alla fall inte till morgonkaffet.

Jag kallar boken för journalistik. Jag antar att innehållet är sant. Man känner sig lite som en detektiv. Som en polis. Som någon som vet lite för mycket. Boken är uppdelad i kapitel, där huvuddelen av kapitlen handlar om ett specifikt gäng, till exempel Hells Angels eller Bandidos.

När jag köpte boken trodde jag att den skulle vara mer skönlitterär än vad den är. Fakta staplas i stället på varandra i form av en berättelse. Olika personer har huvudrollen beroende på vilket kapitel man läser. Det är en dokumentär i bokform. Likt en Michael Moore-film, eller ett långt Uppdrag granskning, fast i pappersformat.

Jag skulle kalla Svensk maffia för litterär journalistik. Att kalla den journalistisk litteratur är kanske inte fel men litterär journalistik passar bättre. Varför man kan lägga till ordet litterär före journalistik, tycker jag främst hänger på sanningshalten och längden, det vill säga antal tecken. Den här boken skrevs inte över en eftermiddag utan det ligger många arbetstimmar bakom detta skickliga arbete. Lägg på erfarenheten och vi kommer genast upp många års arbete. Och det är nog det som är främst orsaken till att jag tror på det jag läser. Jag litar på vad författarna skriver.

Fördelarna med den är typen av bok är många. Främst är det ju att det får plats mycket mer information i en bok än vad det gör i en tidningsartikel. Bakgrunden är längre, samtalen är djupare och efterarbetet är noggrannare. Något som också är positivt är att boken har en annan form jämfört med vanlig skönlitteratur. En bokmal som plöjer deckare har redan läst om den påhittade polisen som löser mord. Här är i stället allt på riktigt. Upplägget ett annat.

Till det negativa hör att det kommer att bli svårt att locka läsare som inte är intresserade av det boken handlar om. Det är lättare att läsa en artikel som du egentligen inte är intresserad av i en morgontidning, jämfört med att läsa en bok som verkar ointressant. Är du inte intresserad kommer du inte att läsa.

Att det ska vara samma krav på källkritik, etik och sanning i en bok kontra en tidning tycker jag är en självklarhet. Står det att det är sanning, då ska det vara det. En verklig händelse, eller att det som skildras i boken är baserat på en verklig händelse två helt olika saker. Fråga Liza Marklund den frågan…

Det jag mest uppskattar med en sån här bok är modet hos författarna. Att riskera sina egna och sina familjemedlemmars liv, för det tycker jag att de gör. Jag hade till exempel inte ställt upp och skrivit om de kriminella gängen i Sverige. Och inte så många andra heller, eftersom att boken är nästintill unik i sitt slag i Sverige. ­­

Likt en tidningsartikel finns det i den här boken bilder. Inte så många, men de finns ändå. Bilderna i boken är ett välkommet inslag. Den äckliga bilden på den bortslipade tatueringen till exempel. Väckarklockan om att det verkligen är på riktigt och inte på låtsas ringer för fullt.

Jag gillar new journalism och Tom Wolfe. Jag gillar berättandet och de detaljrika miljöbeskrivningarna. Trots att det inte är något nytt påfund känns det ändå lite modernt. Fakta ska vara sann, men behöver kanske inte framställas helt objektivt. Att man som läsare ska granska texten objektivt är för mig som läsare en självklarhet.

De djupare och längre texterna är en bra kontrast till de korta nyhetstexterna i tidningarna. New journalism är något som alla borde unna sig någon gång ibland.